Dålig mamma...
Usch, hur kan man bli så fruktansvärt arg på någon/några, bara önska dem dit pepparn växer, vilja flytta ifrån dem etc etc etc, för att i nästa sekund känna hur hela hjärtat snörps ihop av en enorm stor kärlek till samma varelser??????
Just nu är mitt liv en känslomässig bergochdal-bana och två loppor sitter i första vagn och lever fan. De bråkar, tjafsar, tjatar, skriker, gråter, gnäller och jag vet inte vad. Men sedan helt plötsligt så säger de "Mamma du är fin" eller "Mamma vi älskar dig". Och tittar på mig som bara de kan.
Är jag en dålig mor som kan växla så i mina känslor eller är det fullt normalt???? Inte vet jag, men tröttsamt är det just nu!
Sedan har jag en stor depression som jag själv orsakat. Jag är FET, FET, FET!!!! Och klarar inte av att ta tag i det som jag borde. Snack om att vara misslyckad!!!! Och just nu gnager detta inne i mig och tar upp större delen av min tankeverksamhet. Känns som det just nu håller på att ta knäcken på mig. Och hur svårt kan det vara att få lite diciplin på sig själv???? Ja, fråga inte mig - jag tycks ju inte reda ut denna fråga.
Ha en trevlig dag
//Fettot Sunlinda tillika dålig mor