Ja nu du, Becca kommer nästa bekännelse.

En vinterdag när jag var gravid och på väg hem från jobbet, så stannade jag vid en liten lanthandel inte långt hemmifrån. Denna lanthandel finns för övrigt inte kvar idag. Skulle bara handla lite, men när jag kom in i affären så hade de precis gräddat vaniljbullar (något som sunlinda är väldigt svag för). ,man fick 4 st för 20 kr. Inget att tveka på. Och givetvis tog jag en redan i bilen. Och en blev två.....

På den smala vägen hem, som var full i snömodd fick jag möte med en bil som inte flyttade sig så mycket åt sidan, så det fick jag göra. Lyckades få sladd i en mycket lång nedförsbacke. HEJ VAD DET GICK.  

Lyckades inte häva sladden utan for av vägen ned för en brant och ändade upp i en bäck. Slog den gravida magen i ratten, och där hamnade även vaniljbullen som jag trots allt inte hade slutat äta på.
Började stört tjuta och fick ringa mina föräldrar som fick komma och hämta mig och köra mig till sjukhuset. De gjorde ultraljud på magen och Saga mådde bra.

Bilen blev krash.
Men innan jag lämnade bilen så plockade jag med mig stereon, skivor etc. Och så tog jag min halsduk och torkade av all kladdig vaniljbulle från ratten och instrumenbrädan. Detta nämde jag däremot inte för någon.

Ca ett år senare bekända jag detta för min man, som höll på att dö i ett skrattanfall. Men han lovade att inte säga något till någon. Något som han höll tills han träffade nästa person, och nästa och nästa.

Så min käre make döpte om backen till vaniljbullebacken - idag enbart vb-backen. Och varje gång vi kör nedför denna backe, vilket är ofta - så säger han samma mening;

"Håll i er nu barn, för nu kör vi ned för vaniljbulle-backen"

Något jag får leva med resten av livet.